Hockeykick-off

Att vara idrottsförälder här på 17 handlar om mer än handboll och fotboll, vi ser nämligen en massa sport både live och på TV och då är det inte alltid idrottsmorsan är helt nöjd.
Igår var det dags för kick-off på LA, och vår 04a valde det före ett kalas. Det spelar ingen roll att jag först försökte med tigrar och sen slott, hon håller på FBK. Nu är det helt okej att heja på olika lag och man får vara både glad och ledsen över resultat, men vi hånar aldrig motståndare eller lag som någon annan håller på. Självklart retas vi med varandra och jag är tämligen säker på att jag var en av få som håller på Örebro som igår var på LA.
Vår 04a var nöjd, ny flagga som hon fick autografer, av nya spelare och självklar en norrman med 55 på ryggen, på och hon mumsade glatt i sig  av grillbuffén så även om det var, i mina ögon, fel lag, fel arena och fel kick-off, är jag som idrottsförälder nöjd med fredagseftermiddagen. Det är ju just detta som är en del av livet som mamma till en idrottsintresserad tjej handlar om, och självklart kommer jag få se "mitt" Örebro spela hockey och förhoppningsvis ta flera poäng mot FBK.

Bittert, tårar och bäst i Värmland

A-slutspel, det smakar mumma, men ack så nervöst, dagen började bra tjejerna var aldrig riktigt hotade i semifinalen och det stod klart att det blev final mot IFK Göteborg.

Det blev en lång och seg väntan innan det äntligen blev dags för finalen. Men fikaproffset i mig och Maken hittade allt ett café som var värt ett besök

Det blev en tuff start och det viskades om att vi mötte ett toppat "blåvitt", att de varit många fler under gruppspelet men de vi mötte var bra och efter första halvlek låg vi under med 0-4 och det sved. Men all heder åt "mina" fotbollstjejer och handbollsungar för de ger sig inte och i andra halvlek spelade de lika, men det blev en förlust. En förlust som vissa snabbt ´kom över de hade vunnit ett silver, det är det bästa ÖDIK gjort och andra grät och grät och vissa var ilskna som bin. Alla känslor är lika rätt och man får vara besviken, ledsen och arg när domaren blåser av matchen, men all heder till ÖDIKs F04or som klappade händerna och hylade segrarna och jag vet att de kommer att komma igen, knyta näven och göra allt för att få ta hem guldet nästa år.

Det fanns inget pris till bästa klacken, annars är jag säker på att vi sopat banan med alla övriga supportar oavsett ålder eller om det stod P eller F före åldern på laget. Det är ett härligt gäng föräldrar som följer våra F04or och precis som tjejerna ger vi aldrig upp och vi hejar och ropar och jag är säker på att vi ibland gör mer än laget önskar men att de förlåter oss, speciellt då vi fått stå ut med duschar efter varje seger och även om förlusten sved så log de flesta när de tog emot sina silvermedaljer.

Jag kan bara gissa att det kändes gôtt att igår få ställa upp bucklan överst på hyllan i klubbstugan på Tallmovallen.










Denna helg har jag "bara" varit idrottsmorsa, men ack vad jobbigt det är, jag har levd mig in i varje pass, löpning, nick, mottagning, missar och mål mm och jag tror att vi på långsidan har det mycket jobbigare än ÖDIKs F04or så läng de spelar, sen får vi dela deras glädje och torka ev tårar, men det är en viktig del av livet som idrottare och att få vara med på resan som dessa ungar gör är något jag gläder mig mycket åt, speciellt som det finns tillfällen när jag måste avstå, men de är inte många nu längre.

Straff

Idag var jaa inte vaken när vi lämnade Forshaga men tröjan var på, Fotbollsmorse-tröjan och väl i Torsby, efter en stor mugg kaffe på Sunne så var jag i alla fall så pigg att jag kunde glädjas åt att få krama vår egen F04a och heja på alla när vi mötte upp vid skolan där de sovit och fick med oss några i bilen till första matchen. Vinst i den och de skulle bli gruppvinnare och det är bättre att se på fotboll live, oavsett om det handlar om ÖSK och Allsvenskan eller ÖDIKs F04or på "Svennis cup". Men det är även jobbigare, jag är med i varje steg, pass, miss och träff och det för alla "mina" handbollsungar och fotbollstjejer och gör det ont i någons knä gör det ont i mig. Det kommer aldrig att hända att jag är tystas vid sidan av plan, men jag försöker att bara heja, bara lyfta fram det positiva, men det vore omänskligt att inte låta en och annan groda hoppa ur munnen min. Stolpar som räddar och stolpar som är i vägen, men framför allt så var det ett lag i grönt som imponerade på mig, det har hänt något överlag under sommaren och tillslut stod ÖDIK som gruppsegrare och jag vet inte vem som jublade mest, spelarna, ledaren som gjorde en handvolt eller vi på åskådarsidan. Den glädjen och dem lyckan den hade jag inte velat missa.
Behöver inte skriva det men självklart är jag en stolt fotbollsmorsa.




Det var nu dags för laget att äta lunch och jag och Maken tog sällskap med fam Hockey och vi fick mer mat än någon egentligen behöver och då menar jag oss tre som år barnportioner. När paltkoman började lägga sig hämtade vi upp tre laddade tjejer som skulle spela kvartfinal i A-slutspelet. Frågan är om inte jag var den som var mest nervös där i bilen, de i baksätet var taggade, kanske lite för taggade men en sak var säker de skulle kämpa in i det sista, det lovade de oss och jag lovar de höll ord, dessa tre och resten av ÖDIKs F04or, de ger sig inte innan domaren blåser av matchen.

Nu satt vi där vi föräldrar och andra som höll på vårt ÖDIK och de som höll på Skoghall som stod för motståndet, de andra fick jubla två gånger i första halvlek och det var stolpe ut för våra tjejer. Det är glädjande att se att våra grönklädda spelare aldrig ger upp, de kämpade slet och det gjorde vi på långsidan också. Det är tur att Smurf hade bullar med sig till mig så inte fjärilarna i magen Åt upp mig inne från. Så kom det första målet och sen nästa och plötsligt var tiden slut och det stod 2-2.

Vad händer nu??? Vi var många som stod frågande och jag tror att lagen var lika fundersamma. Domaren visade på straffar, 5 stycken skulle läggas. Attans for genom mitt huvud, vår egen 04a har ju sagt att de aldrig tränat skott eller straffar och hon var på eget bevåg ner till Ängevi med maken och tränade skott med vänstern för några dagar sedan. Jag som aldrig gillar när en match avgörs på straffar, måste här säga att det är än värre när det är 10-11 åringar som står på plan, för en kommer att bli syndabock, och en matchvinnare och det känns så fel.

Efter 5 straffar var en av våra tjejer otröstlig men det stod lika, då gick domaren in och sa att målvakterna skulle slå varsin straff, det stod lika efter de hade skjutit sina och sen hände det vår sjunde straffläggare satte sin och vår målvakt tog den sista som Skoghall la. Segervrålet från laget och ledare hörde jag inte, för det jubel som hördes från långsidan och den lättnad vi kände var så enorm. Samtidigt var det så otroligt synd om de i det andra laget, men sport är inte rättvist och idag drog vi det längsta strået. Kan inte säga att jag blev besviken när hela vårt underbar F04a gäng kom springande över planen mot oss, även om vi alla vet att nu blir vi blöta, för som vanligt vid en seger tömmer de sina vattenflaskor på oss där på långsidan.

Men hur glada de än var så var en av tjejerna fortfarande ledsen, hon hade ju missat straffen, och kunde inte riktigt glädjas åt att de vunnit, och förutom att hon är en fotbollstjej så är hon en av "mina" handbollsungar så jag var ju bara tvungen att få ge henne en kram och prata lite med henne. Jag menar även världsstjärnor missar en straff eller ett öppet mål och på frågan hur många straffar hon lagt blev svaret; "Det var min första" och så nämnde hon något om att hon trodde jag skulle ha min Handbollmorsa-tröja på mig, så det var bara att visa vad som fanns under min Fotbollsmorse-tröja, ja jag vet att solen lös och att många hade både kortbyxor och kortärmat men nu är jag inte riktigt sån, så under min kortärmade Fotbollsmorsetröja fanns självklart tröjan hon trodde jag skulle ha på mig. Att då höra en av lagkompisarna säga, "Jag sa ju att hon skulle ha den på sig", det gör mig till en extra stolt fotbollsmorsa och båda tjejerna log stort och skakade lite på huvudet, för hur det än är så är jag ju även Handbollsmorsa/lagmorsa till en del av fotbollstjejerna. Så nu ska denna idrottsmorsan söka upp kudden, för imorgon går bilen 7.00 mot Torsby och A-semifinalen, kan inte vara mer stolt än jag är och om det var många fjärilar och grodor idag lär det inte bli mindre imorgon. Pratade med vår egen 04a och hon anser att ska jag och Maken skrika något imorgon så är det "FORZA ÖDIK!" som gäller, vi tackar Helltons matrialare för det.

Fotbollsmorsa på distans

Igår började "Svennis cup" i Torsby och jag var hemma, sliten och trött efter "TFHS "2015", så jag behövde en dag i lugn och ro. Det var vad jag trodde, innan det började närma sig matchstart och jag är på helt fel ställe i Värmland. Förvisso fick jag rapporter via FB om att vår egen 04a passade fram med sin vänster till första målet i första matchen och att de vann med 4-0, men nä en Fotbollsmorsa ska vara på plats. Andra matchen slutade 1-1 och det var en hårsmån och 5 sekunder från att vår tjej fick bli matchvinnare. Men de låg tvåa efter första dagen och det var en framgång bara det, men jag fick inte klappa om "mina" handbollsungar, jo jag har allt några med i båda lagen, eller gratta fotbollstjejerna på plats. Det grämer mig nått enormt och gissa om det ska mycket till för att jag ska missa någon mer match som ÖDIKs F04or spelar, jag kommer sitta med rätt tröja vid sidan av planen och jag hoppas få se dem jubla och vara nöjda med sin insats. Jag är i alla fall en nöjd Fotbollsmorsa om än i Forshaga och inte i Torsby där jag borde varit.

Men jag kan ju inte säga att jag inte gillar bilden som sprider sig i media, både i papperstidningen och de sociala, för bättre tjejer får man leta länge efter för att hitta och att de på invigningen igår fick stå framför en av de finaste flaggorna jag vet när det gäller Allsvensk fotboll är ett bra plåster på såret för att jag missade fredagen i Torsby. Men lördag och söndag lär jag vara på plats.