Hockeykick-off

Att vara idrottsförälder här på 17 handlar om mer än handboll och fotboll, vi ser nämligen en massa sport både live och på TV och då är det inte alltid idrottsmorsan är helt nöjd.
Igår var det dags för kick-off på LA, och vår 04a valde det före ett kalas. Det spelar ingen roll att jag först försökte med tigrar och sen slott, hon håller på FBK. Nu är det helt okej att heja på olika lag och man får vara både glad och ledsen över resultat, men vi hånar aldrig motståndare eller lag som någon annan håller på. Självklart retas vi med varandra och jag är tämligen säker på att jag var en av få som håller på Örebro som igår var på LA.
Vår 04a var nöjd, ny flagga som hon fick autografer, av nya spelare och självklar en norrman med 55 på ryggen, på och hon mumsade glatt i sig  av grillbuffén så även om det var, i mina ögon, fel lag, fel arena och fel kick-off, är jag som idrottsförälder nöjd med fredagseftermiddagen. Det är ju just detta som är en del av livet som mamma till en idrottsintresserad tjej handlar om, och självklart kommer jag få se "mitt" Örebro spela hockey och förhoppningsvis ta flera poäng mot FBK.

Bittert, tårar och bäst i Värmland

A-slutspel, det smakar mumma, men ack så nervöst, dagen började bra tjejerna var aldrig riktigt hotade i semifinalen och det stod klart att det blev final mot IFK Göteborg.

Det blev en lång och seg väntan innan det äntligen blev dags för finalen. Men fikaproffset i mig och Maken hittade allt ett café som var värt ett besök

Det blev en tuff start och det viskades om att vi mötte ett toppat "blåvitt", att de varit många fler under gruppspelet men de vi mötte var bra och efter första halvlek låg vi under med 0-4 och det sved. Men all heder åt "mina" fotbollstjejer och handbollsungar för de ger sig inte och i andra halvlek spelade de lika, men det blev en förlust. En förlust som vissa snabbt ´kom över de hade vunnit ett silver, det är det bästa ÖDIK gjort och andra grät och grät och vissa var ilskna som bin. Alla känslor är lika rätt och man får vara besviken, ledsen och arg när domaren blåser av matchen, men all heder till ÖDIKs F04or som klappade händerna och hylade segrarna och jag vet att de kommer att komma igen, knyta näven och göra allt för att få ta hem guldet nästa år.

Det fanns inget pris till bästa klacken, annars är jag säker på att vi sopat banan med alla övriga supportar oavsett ålder eller om det stod P eller F före åldern på laget. Det är ett härligt gäng föräldrar som följer våra F04or och precis som tjejerna ger vi aldrig upp och vi hejar och ropar och jag är säker på att vi ibland gör mer än laget önskar men att de förlåter oss, speciellt då vi fått stå ut med duschar efter varje seger och även om förlusten sved så log de flesta när de tog emot sina silvermedaljer.

Jag kan bara gissa att det kändes gôtt att igår få ställa upp bucklan överst på hyllan i klubbstugan på Tallmovallen.










Denna helg har jag "bara" varit idrottsmorsa, men ack vad jobbigt det är, jag har levd mig in i varje pass, löpning, nick, mottagning, missar och mål mm och jag tror att vi på långsidan har det mycket jobbigare än ÖDIKs F04or så läng de spelar, sen får vi dela deras glädje och torka ev tårar, men det är en viktig del av livet som idrottare och att få vara med på resan som dessa ungar gör är något jag gläder mig mycket åt, speciellt som det finns tillfällen när jag måste avstå, men de är inte många nu längre.

Straff

Idag var jaa inte vaken när vi lämnade Forshaga men tröjan var på, Fotbollsmorse-tröjan och väl i Torsby, efter en stor mugg kaffe på Sunne så var jag i alla fall så pigg att jag kunde glädjas åt att få krama vår egen F04a och heja på alla när vi mötte upp vid skolan där de sovit och fick med oss några i bilen till första matchen. Vinst i den och de skulle bli gruppvinnare och det är bättre att se på fotboll live, oavsett om det handlar om ÖSK och Allsvenskan eller ÖDIKs F04or på "Svennis cup". Men det är även jobbigare, jag är med i varje steg, pass, miss och träff och det för alla "mina" handbollsungar och fotbollstjejer och gör det ont i någons knä gör det ont i mig. Det kommer aldrig att hända att jag är tystas vid sidan av plan, men jag försöker att bara heja, bara lyfta fram det positiva, men det vore omänskligt att inte låta en och annan groda hoppa ur munnen min. Stolpar som räddar och stolpar som är i vägen, men framför allt så var det ett lag i grönt som imponerade på mig, det har hänt något överlag under sommaren och tillslut stod ÖDIK som gruppsegrare och jag vet inte vem som jublade mest, spelarna, ledaren som gjorde en handvolt eller vi på åskådarsidan. Den glädjen och dem lyckan den hade jag inte velat missa.
Behöver inte skriva det men självklart är jag en stolt fotbollsmorsa.




Det var nu dags för laget att äta lunch och jag och Maken tog sällskap med fam Hockey och vi fick mer mat än någon egentligen behöver och då menar jag oss tre som år barnportioner. När paltkoman började lägga sig hämtade vi upp tre laddade tjejer som skulle spela kvartfinal i A-slutspelet. Frågan är om inte jag var den som var mest nervös där i bilen, de i baksätet var taggade, kanske lite för taggade men en sak var säker de skulle kämpa in i det sista, det lovade de oss och jag lovar de höll ord, dessa tre och resten av ÖDIKs F04or, de ger sig inte innan domaren blåser av matchen.

Nu satt vi där vi föräldrar och andra som höll på vårt ÖDIK och de som höll på Skoghall som stod för motståndet, de andra fick jubla två gånger i första halvlek och det var stolpe ut för våra tjejer. Det är glädjande att se att våra grönklädda spelare aldrig ger upp, de kämpade slet och det gjorde vi på långsidan också. Det är tur att Smurf hade bullar med sig till mig så inte fjärilarna i magen Åt upp mig inne från. Så kom det första målet och sen nästa och plötsligt var tiden slut och det stod 2-2.

Vad händer nu??? Vi var många som stod frågande och jag tror att lagen var lika fundersamma. Domaren visade på straffar, 5 stycken skulle läggas. Attans for genom mitt huvud, vår egen 04a har ju sagt att de aldrig tränat skott eller straffar och hon var på eget bevåg ner till Ängevi med maken och tränade skott med vänstern för några dagar sedan. Jag som aldrig gillar när en match avgörs på straffar, måste här säga att det är än värre när det är 10-11 åringar som står på plan, för en kommer att bli syndabock, och en matchvinnare och det känns så fel.

Efter 5 straffar var en av våra tjejer otröstlig men det stod lika, då gick domaren in och sa att målvakterna skulle slå varsin straff, det stod lika efter de hade skjutit sina och sen hände det vår sjunde straffläggare satte sin och vår målvakt tog den sista som Skoghall la. Segervrålet från laget och ledare hörde jag inte, för det jubel som hördes från långsidan och den lättnad vi kände var så enorm. Samtidigt var det så otroligt synd om de i det andra laget, men sport är inte rättvist och idag drog vi det längsta strået. Kan inte säga att jag blev besviken när hela vårt underbar F04a gäng kom springande över planen mot oss, även om vi alla vet att nu blir vi blöta, för som vanligt vid en seger tömmer de sina vattenflaskor på oss där på långsidan.

Men hur glada de än var så var en av tjejerna fortfarande ledsen, hon hade ju missat straffen, och kunde inte riktigt glädjas åt att de vunnit, och förutom att hon är en fotbollstjej så är hon en av "mina" handbollsungar så jag var ju bara tvungen att få ge henne en kram och prata lite med henne. Jag menar även världsstjärnor missar en straff eller ett öppet mål och på frågan hur många straffar hon lagt blev svaret; "Det var min första" och så nämnde hon något om att hon trodde jag skulle ha min Handbollmorsa-tröja på mig, så det var bara att visa vad som fanns under min Fotbollsmorse-tröja, ja jag vet att solen lös och att många hade både kortbyxor och kortärmat men nu är jag inte riktigt sån, så under min kortärmade Fotbollsmorsetröja fanns självklart tröjan hon trodde jag skulle ha på mig. Att då höra en av lagkompisarna säga, "Jag sa ju att hon skulle ha den på sig", det gör mig till en extra stolt fotbollsmorsa och båda tjejerna log stort och skakade lite på huvudet, för hur det än är så är jag ju även Handbollsmorsa/lagmorsa till en del av fotbollstjejerna. Så nu ska denna idrottsmorsan söka upp kudden, för imorgon går bilen 7.00 mot Torsby och A-semifinalen, kan inte vara mer stolt än jag är och om det var många fjärilar och grodor idag lär det inte bli mindre imorgon. Pratade med vår egen 04a och hon anser att ska jag och Maken skrika något imorgon så är det "FORZA ÖDIK!" som gäller, vi tackar Helltons matrialare för det.

Fotbollsmorsa på distans

Igår började "Svennis cup" i Torsby och jag var hemma, sliten och trött efter "TFHS "2015", så jag behövde en dag i lugn och ro. Det var vad jag trodde, innan det började närma sig matchstart och jag är på helt fel ställe i Värmland. Förvisso fick jag rapporter via FB om att vår egen 04a passade fram med sin vänster till första målet i första matchen och att de vann med 4-0, men nä en Fotbollsmorsa ska vara på plats. Andra matchen slutade 1-1 och det var en hårsmån och 5 sekunder från att vår tjej fick bli matchvinnare. Men de låg tvåa efter första dagen och det var en framgång bara det, men jag fick inte klappa om "mina" handbollsungar, jo jag har allt några med i båda lagen, eller gratta fotbollstjejerna på plats. Det grämer mig nått enormt och gissa om det ska mycket till för att jag ska missa någon mer match som ÖDIKs F04or spelar, jag kommer sitta med rätt tröja vid sidan av planen och jag hoppas få se dem jubla och vara nöjda med sin insats. Jag är i alla fall en nöjd Fotbollsmorsa om än i Forshaga och inte i Torsby där jag borde varit.

Men jag kan ju inte säga att jag inte gillar bilden som sprider sig i media, både i papperstidningen och de sociala, för bättre tjejer får man leta länge efter för att hitta och att de på invigningen igår fick stå framför en av de finaste flaggorna jag vet när det gäller Allsvensk fotboll är ett bra plåster på såret för att jag missade fredagen i Torsby. Men lördag och söndag lär jag vara på plats.

"TFHS 2015" är över och pauseknappen uppe

Den 23-26 juli hade jag förmånen att vara en av de ansvariga för årets upplaga av "Tina Flognmans Handbollsskola och resultatet av det jobb jag mfl lagt ner sedan i januari. Det var nämligen då jag såg en notis på Facebook om att "TFHS" skulle ta "time out" och som den, till största delen, närking jag är tanke;

"Det går aldrig!"

Så efter att ha fått okej från de två som varit ryggraden i alla år och bildat en arbetsgrupp och styrelsen godkänt det hela så körde jag mfl på.

Nu var det dags att låta vår "fågel" flyga, se om våra idéer och lösningar bar och om vi på söndagen skulle få se trötta ben och "stjärnögon" lämna Lärcenter i Forshaga.

Efter lite prat och formel invigning av "TFHS 2015" så var det äntligen dags för den obligatoriska starten. Den obligatoriska "work outen, i värmländsk anda, som startar alla dagar under "TFHS", för att få fart på kroppen och markera att du kör vi. Det är nu Svergies svettigaste handbollsskola drar igång på riktigt och de tre dagarnas första pass samlar alla deltagare, lagansvariga mfl på golvet i Lärcenter, skolans nav.

”TFHS" handlar om att knyta vänskapsband, ha roligt, få lära sig nya saker och framför allt så handlar det om handboll och att vi satsar på att få hit instruktörer som alla bidrar på sitt sätt och med sin kunskap. Årets tema var "Förebyggande träning", vilket får många att sucka men är så otroligt viktigt och jag hörde ingen gnälla efter något av sina pass. Jag hörde faktiskt ingen deltagare gnälla någon gång under helgen, om vi bortser från att helgen var slut och att det är långt till nästa sommar.

 

Instruktörerna levde upp till mina högt ställda förväntningar och även fystränaren fick skriva autografer, men först efter att jag avslöjat att han spelat hockey för nått lag nära Forshaga. Men förutom instruktörerna, vore vi inget utan alla frivilliga funktionärer, de som fixade transporterna, maten, kiosken, hallvärdar och lagansvariga, ja alla som på ett eller annat sätt bidrog till att få denna apparat att fungera. Att tom Farfar fick skriva autografer tar jag som ett tecken på att vi alla lyckats och att vi redan nu har nästan 20 som anmält sig till nästa år säger så mycket att det är svårt att inte vara en stolt handbollsmorsa just nu.

Att vår egen 04a är helt inställd på att bli världens bästa målvakt och saknade en viss målvaktstränare från Sävehof, är ingen hemlighet. Därför är det med glädje och lättnad jag nu kan konstatera att hon är supernöjd med de MV-pass årets "TFHS" hade på schemat och hon kan tänka sig att få träffa årets målvaktsfamilj även nästa sommar, även om hon hoppas att de då kompletteras med han den där stora idolen och den tränare hon drömmer om att få ha när hon blir lite äldre.

Det var 11 olika pass de 9 grupperna skulle hinna med på de tre dagarna och sen en internmatch. MV-passen gjorde att de som var anmälda som målvakter missade ett par av de andra passen, men det var nog ingen MV som tyckte att gjorde något. Det är så sällan som allt, precis allt handlar om att vara MV och det är något som dessa deltagare uppskattar och jag har redan fått många frågor om det blir lika bra nästa år. Mitt mål är alltid att göra allt något bättre nästa gång.

 

Att vara en av de ansvariga och samtidigt handbollmorsa är inte alltid så enkelt och inte har jag hunnit varit mamma så mycket jag önskat de senaste månaderna, men det är det värt när jag såg vår egen 04as och mina handbollsungars nöjda och glada ansikten när vi möttes under helgen. Att vår P04a hann med att göra ett och annat bus och inte alltid var en stjärnelev betyder bara att han trivdes och att allt positivt han fick höra blev lite för mycket. Det är svårt att ta emot positivt beröm när man inte är van att få det av andra än några få och då av de som står en nära, men när vuxna som man aldrig träffat inte dömer ut en utan säger bra saker då blir det svårt, hur knepigt det än må låta.

 

 

 

Jag nådde mitt mål, då i januari när jag fick det stora förtroende att försöka genomföra årets "TFHS" ihop med arbetsgruppen, skolans rektor och styrelsen; Målet att söndagen den 26e juli få se trötta ben och "stjärnögon" lämna Lärcenter i Forshaga.

Jag sänder här ett tack till alla ni som på ett eller annat sätt bidragit till detta, det är alla ni som jobbat med "TFHS 2015", men även alla nära och kära som funnits för mig, som stöttat och pushat, som plockat upp mig när jag rasat, för alla nya vänner jag fått på vägen, för alla som inte sett eller hört något av mig på länge. Utan er hade vi aldrig nått målet. Det hade inte blivit en så otroligt bra "Tina Flognmans Handbollsskola 2015".

Nu hoppas jag att de nya vänskapsbanden vårdas, att all träning och nya kunskaper kommer till nytta och att vi nästa sommar åter ses i Forshaga, då blir det förutom "Sveriges svettigaste handbollsskola" också 10-års kalas. Vem vill missa det???

Detta är det yttersta beviset på att jag lyckades, vår egen 04a sov sött och lycklig och hon är anmäld till nästa års "Tina Flognmnas Handbollsskola", men nu har hon bytt skor och packat fotbollsskydd mm, i morse åkte hon  till Torsby och "Svennis cup". Jag behöver sova lite till, så jag åker upp imorgon och sen får vi se om jag blir med på söndag eller om jag då ligger nerbäddad och fortsätter kampen om det omöjliga, att sova ikapp.

Jag har i alla fall tryckt upp knappen så nu är livet inte pausat utan jag försöker komma tillbaka till vardagen och livet utanför "TFHS", men redan nu finns tankar och idéer inför nästa år. Farfar kom med några, de på Folkets Park med någon och deltagare, instruktörer, lagansvariga mfl har sagt en massa bra saker och även om jag nu är i "mål", så återstår efterarbetet och egentligen kanske det är det som är viktigaste, att dra lärdom, slutsatser, våga säga att detta kan vi göra bättre men för min del handlar det mest om att våga ta till mig alla vackra ord, allt beröm och verkligen våga lita på att det faktiskt inte var en dröm, jag fixade min del och jag gjorde den med beröm godkänt.

 

 

 

 

Nu är vi igång

Det var en kort men skön stund när jag satt på en bänk på Lärcenter innan det brakade loss och årets upplaga av "Tina Flognmans Handbollsskola" drog i gång.

Det är över 200 deltagare och både radion och VF har varit på plats. Forshaga kommun var snabba med att lägga ut om TFHS på sin FB-sida och jag hade glädjen att se deltagare, instruktörer och funktionärer fylla sporthallen och efter lite prat var det dags för den sedvanliga Work outen att sätta fart på alla och sen har det rullat på.

Det värmer hjärtat att ses nya vänskapsband knytas, gamla vänner mötas igen och att äntligen få träffa de som jag under olika lång tid haft kontakt med. det är med en stolthet jag går omkring i och runt Lärcenter och ser instruktörer tända "stjärnögon", hör glada rop och positiva saker om det jag mfl jobbat så hårt för att få till. Alla har vi bidragit och bidrar med något och tillsammans skapar vi minnen för livet, knyter vänskapsband och blickar lite smått framemot nästa år, då det är 10-års jubileum. Jag hoppas att vi får två lika fantastiska dagar till denna helg och att alla på söndag lämnar Lärcenter med trötta och slitna kroppar men med "stjärnögon".

Kvällen avslutades med en föreläsning av Hanna Fogelström, om hennes "Rehabresa, men även idrottsresa", den var lagom lång och precis det årets TFHS handlar om, vikten av kamratskap, vikten av att träna och att kärleken till handbollen kan få en att gå långt, men att man inte kan göra resan själv, man behöver tränare, lagkamrater, fysträning, hjälp med tankarna och vikten av flera mål, mål som är uppnåeliga, men även "drömmål" och man behöver förebyggande träning och är olyckan framme en vilja av stål, men den behövs oavsett om målen ska uppnås mm.

Jag har uppnått mitt mål sen i jan/feb, när jag frågade om det var okej att jag försökte få till årets TFHS, med hjälp av klubben, den arbetsgrupp som bildades, nya och gamla vänner som på olika men ack så viktiga sätt bidragit till att vi idag kunde inviga "TFHS 2015".





Men mitt i allt det positiva knackade det "vanliga" livet på och jag fick mota ett budskap om att idag har en ny vacker stjärna tänds på vår himmel, så nu ska jag försöka samla ihop dagens alla intryck och känslor och snabbt ladda om för ännu en dag som Handbollsmorsa och en av de som bidragit till att Forshaga har "Sveriges svettigaste handbollsskola i värmländsk anda"

Pengarna styr

Att vara idrottsmorsa handlar inte bara om att packa bilen och åka och se en match då och då och det handlar inte som nu att leva 24 tim/dygnet med att sy ihop mina bitar till "Tina Flognmans Handbollsskola", det handlar också om att hinna vara mamma mm. Just nu har jag satt det mesta på paus för att orka med "TFHS 2015" och har läget under kontroll.



Plötsligt har vår egen 04a tvättat 4 maskiner tvätt, städat sitt rum, om än bitvis, vikt tvätt och lagt mina kläder på min säng, var tog en slarviga 04an vägen. Men så slog det mig, hon har insett att det kostar pengar att åka på fotbollsskola, cuper mm och då hon har siktet inställt på att även nästa år tillbringa några dagar på Ingarö IP så satte hon igår fart, jag har sagt att om hon hjälper till hemma så kan hon tjäna pengar och det kom hon på igår.

Idag han Maken inte ur sängen innan 04an var på honom om att hänga tvätten som var klar så hon kunde tvätta mer. Visst är det bra att hon plötsligt vill hjälpa till och det är med glädje jag kommer betala henne för hennes slit. Men samtidigt retar det mig att pengarna styr om ett barn ska kunna uppfylla sin dröm, att det som ofta avgör är vilka föräldrar du som barn har, om du får chansen.


Det ramlade in en lista på laget.se en dag där det stod så alla i laget kunde se vad var och en skulle betala för att vara med på en cup och det retar mig. Jag kan förstå att vissa tröttnar på att vissa barn aldrig säljer kakor, toapapper, korvar eller vad det än må vara, men jag har svårt att förstå varför man inte har en lagkassa och att oavsett om mitt eller ditt barn säljer mycket så spelar det någon roll. Nu har man på ett föräldramöte bestämt att det ska vara så, och ett demokratiskt beslut accepterar jag, men jag gillar det inte. Jag är för att man jobbar som ett lag, spelar som ett lag och alla har en plats, att alla får vara med och att ingen ska stå utanför pga pengar.

Det finns så många ungar som vi inte vet tackar nej pga att pengarna saknas, att de inte lyckas sälja saker pga hur deras situation ser ut, att föräldrarna inte har jobbarkompisar som byter pengar med varandra pga varor de köpt, att jag blir olycklig bara av att tänka på det.

Vi har valt att offra det mesta för att våra 04or ska få uppleva en sommar de sent ska glömma när det gäller både fotboll och handboll, men utan hjälp hade det aldrig gått och då vet jag att det finns många som inte vågar be om hjälp, som inte vet att det finns hjälp att få. Det vore i den bästa av världar självklart att alla ungar fick idrotta oavsett pengarna deras föräldrar kan hosta upp, att alla får vara med och det är en drivkraft jag har att försöka göra så att flera av ungarna i först Forshaga, och sen får vi se vad som händer, ska kunna vara med på vår "TFHS", utan att behöva ljuga och skylla på att de inte kan, när det egentligen handlar om pengar föräldrarna inte har eller är villiga att betala.

Maken gästbloggar

2½ rad ledde till 2½ dag

Skummade igenom mitt Twitter-flöde och just detta inlägg fångade mitt intresse. Hade läst om Chris att han inte bara pratar i TV utan även, liksom jag, brinner för ungdomsidrott, så den där ”hmm, vad är nu detta”-känslan infann sig. Ett klick på länken i ovanstående tweet blev så småningom ett jättefint minne från sommaren 2015.

Länken ledde hit:

Artikeln fångade mitt intresse, först främst pga de stjärnor som nämndes men sedan även av Chris beskrivning av värdegrunder, när jag hade läst artikeln 2 gånger.

”Hmm”, tänkte jag, ”det där vore ju något för P04-an, han gillar ju Kennedy i Hammarby och dessutom gillade han Kevin Walker när han sjöng i Idol.”

Kollade snabbt med 04-ans mamma (som älskar Hammarby) om jag fick gå vidare med att kontakta harenstam.com och kolla om dom kände till något billigt boende på Ingarö. Fick klartecken och samma kväll gick det iväg ett e-mail.

Visste att anmälningsavgiften skulle vi kunna söka bidrag för men var skulle mor och son sova??? Ingarö liksom… ingen tunnelbana, ingen pendel, kan man åka buss från Stockholms södra förorter? Hinner dom, fungerar logistiken? 1000 frågor började bubbla upp i skallen…

Dagen efter kom ett svar, jag hade skrivit lite bakgrund om P04-an i mitt första mail. Varför vet jag inte riktigt men det kändes rätt att göra det när jag gjorde det. I svaret fanns ett önskemål om att ringa ett mobilnr. Oj, tänkte jag, ska jag ringa till Härenstam? Fick tillfälle att ringa detta mobilnr och en jättetrevlig tjej svarade i andra änden (som jag då inte fattade att det var Chris fru, Malin. Ibland är man trög… )

Vi hade ett jättebra samtal där jag beskrev vår historia och koppling till P04-an. Samtalet var ganska avslöjande om hans förutsättningar men mamman hade sagt att det var ok. Vi kom även in på min familjs idrottsintresse och vad vår 04a har för intressen.

Malin lovade att kolla med sina kollegor i fotbollsskolan om det skulle kunna gå att ordna något i samarbete med deras partners.

19 maj kom svaret, ett tel.samtal till mobilen. Med hjälp av samarbetspartners var P04an välkommen till skolan, boende var ordnat. Sen släpptes bomben, även jag och vår 04 var välkomna på samma villkor…!!! WHAT!?, vi också?! Wow, det hade jag inte räknat med. 

Vi klarställde några detaljer innan jag halvt chockad la på luren. 

Jag lovade att vi skulle blogga om fotbollsskolan samt ställa upp på en bandad intervju.

Meddelade alla inblandade om läget och vad vi skulle göra härnäst, skicka iväg anmälningarna till skolan. 20 maj fick vi bekräftelser på att våra 04-or skulle vara med på Härenstams fotbollsskola! Samma kväll berättade vi det för dom. Glädjen var stor!

Säby gård

Så snart jag fick besked om vart det var ordnat med logi så sökte jag på Google, man vill ju veta, ha lite koll.

Jaha, ok… nu fick jag lite av den där hmm-känslan igen men dom har nog koll, hemsidan är kanske inte uppdaterad, vad vet jag?

Jaja, tänkte jag, finns det en säng och frukost så är det helt ok. Vi hade inga stora krav och visste inte vad vi skulle förvänta oss. Under perioden då jag var cykelledare hade jag sovit i allt från en förlängd Volvo 245’a utanför Volvo-verkstaden i Köln (efter ett haveri på Autobahn) till de finaste hotellen så jag är inte knusslig och ganska flexibel. Man hittade ju även Säby Säteri men det var ju inte Säby Gård och vissa skillnader finns det ju…

Veckorna gick, det kom ett informationsmail angående fotbollsskolan men vart skulle vi bo? Bland rapsoljan på Säby Gård eller på herrgården Säby Säteri? Ska vi ha sängkläder med oss, är det självhushåll på frukosten?

Ca 2 veckor före skolan kom det mail. Det var logi bokat på herrgården för 5 personer, inkl sängkläder och frukost, mao hotellstandard. Wow liksom!

8 juli kom och 7.15 lämnade vi hemorten och styrde österut. Exakt kl 12.00 klev vi in genom dörren som är på herrgårdsbilden här ovan och möttes av en jättetrevlig kvinna, 2 rumsnycklar låg förberedda på receptionsdisken, Yes! Vi hade kommit rätt!

Snabbt in med packningen på rummet och iväg mot en snabblunch på Statoil i Brunn på Ingarö. Av gammal idrottsledarvana frågade jag om 04-orna hade med sig allt. Tvärnit på fråga 1, har ni fotbollsskor med er? Nej, skulle vi ha det?, svarade båda 04-orna. Hmm-känslan igen, helt om!

Klockan närmade sig 13.00 då inskrivningen skulle ske. 04-orna drog iväg som två avlöningar på parkeringen vid Ingarö IF’s klubblokal. När jag rundade hörnet möttes jag av den mest fantastiska syn man som idrottsfarsa kan tänka sig. Chris gav våra 04-or en bamsekram! Sträckte fram näven, presenterade mig och fick en kram jag också. Det kändes helrätt, vilken närvaro, glädje, värme och kärlek! Detta blir bra det!

Samling i klubblokalen där alla ledare presenterades och sedan blev det teater. En gäst med lokal anknytning som både barn och vuxna har nån slags relation till spelade tillsammans med ledarna upp en scen från ett omklädningsrum. Först körde dom hela scenen rakt igenom, barnen protesterade mot vissa beteenden men det var först på det andra varvet som barnen fick ropa ”BRYT!” när något sades eller hände som dom inte tyckte var ok. Barnen beskrev hur man skulle göra/säga istället och till slut fanns det några viktiga meningar på tavlan som blev fotbollsskolans regler. Det fungerade perfekt!

Ledarna var superproffsiga, gästinstruktörerna populära och hela skolan osade omtanke och kärlek till varandra. Vi var där pga fotboll oavsett förutsättningar. Skolans motto var ”Alla är värda lika mycket” och den inställningen märktes.

Den bandade intervjun kändes så där, man vet ju inte vilka frågor som kommer ställas. Jag fick tunghäfta och stammade fram nånting som jag trodde lät vettigt men efteråt kom den där känslan igen, hmmm, hur bra blev det där egentligen? Kan vi göra om? Nähä, fotografen hade bråttom iväg till nästa jobb… jaja ok, hoppas ni får ut något vettigt av materialet.

När detta skrivs har paret Härenstam bestämt sig för att köra skolan nästa år igen. Vi kommer att göra vad som krävs för att kunna åka dit igen med våra 04-or, för detta handlade inte bara om fotboll!

Tack för allt!

Bytt till rosa "TFHS-tröja"

Då var tröjan bytt och nu lever jag som handbollsmorsa med "Tina Flognmans Handbollskola"("TFHS 2015") dygnet runt. Men om en vecka tar vi emot de första deltagarna och instruktörer från när och fjärran. Jag skulle ljuga om jag skrev att allt går på räls, men får jag bara se "stjärnögon" och trötta ben lämna Lärcenter och Forshaga den 26 juli så är det värt allt.

Det brukar heta att all hjälp är av godo och alla som ställer upp på nått sätt avlastar. Men jag är helt klart av annan åsikt. Ibland kan hjälp stjälpa och skapa onödigt merjobb. Igår hände det och ja det är tur att katten är söt och har delat nästan 15 år med mig. Men det tog mig nog 10 minuter att lyckas få till dokumentet hon hjälpt mig med. Det är en duktig katt, det fanns punktlistor, bilder i en tabbel, text jag inte förstod för att nämna något av allt hon lyckats fixa medan jag hämtade en av alla kaffekoppar som gått åt de senaste månaderna. För fotbollskolan och att dra på mig Fotbollsmorsan-tröjan, var en kort och intensiv parantes denna sommaren och våren.

Inget är så bra att vi inte kan göra det bättre nästa gång, så en av alla bollar jag har i luften är hur jag ska få till utvärderingen som ingår i en del av materialet vi fått från SISUs och som jag känner är en viktig pusselbit i bygget inför nästa års TFHS. Det är egentligen ett jobb som passar mig utmärkt, men tiden rinner snabbt nu på slutet och jag har många bollar i luften och tänker fånga dem alla. Detta är en sida av att vara Handbollsmorsa, vår egen 04a valde idrott och jag valde att dra på mig den rosa tröjan med "Tina Flognmans Handbollsskola.

Som ni redan märkt har jag ett behov av att fylla på mina batterier och en plats när jag alltid finner ro och får energi på är på "Gamla Kraftstationen" i Deje och igår kväll var en av mina absoluta favoritpoeter Ismala Ataria där ihop med Anton Höber där. Det blev poesi, musik, gofika och lakritskola. En perfekt paus från TFHS och nu är det dags att köpa nya inomhus- och utomhusskor till en viss 04a och hämta hem lite saker inför TFHS, livet som Idrottsmorsa i Forshaga har många olika sidor och ibland kan jag ärligt talat inte förstå varför jag håller på, men så ser jag glädjen i vår egen 04as ögon och då är det värt allt och lite till.

Allas lika värde

Att varje dag mötas av denna enkla lapp och att alla ledare står och tar emot och ser alla deltagare värmer en fotbollsmorsas hjärta.
Det är de små detaljerna som gör det!
Jag är väl medveten om att det fanns en tanke bakom och om inte deltagarna såg och förstod så betydde det mycket för våra 04or och oss som föräldrar.

Det är efter våra dagar på Ingarö IP inte svårt att förstå att denna klubb och dess ledare är värda denna utmärkelse och det genomsyrade fotbollsskolan. Temat att alla är värda lika mycket, var centralt från start till avslutning.

 

 

 

 

 

 

Som fotbollsmorsa från Forshaga har jag vissa storstadsfasoner", jag kan inte leva utan minst en god Latte Macchiato och utan blir inte jag en snäll och go värmlandsbo.

Så jag är väldigt glad över #frukostverket som förutom en supergod Latte Macchiato hade glutenfria mackor och fikabröd

 

 

 

 

På torsdagen blev det utryckning till Ingarö IF och många var det som uppskattade det. Det är få som inte gillar besök av brandbilar när det inte handlar om att det brinner.

Vår F04a älskade vattnet och besöket men så har hon alltid älskat regn, vattenpölar mm. Jag och Maken missade detta då vi var och kollade in en badplats. Där träffade vi på en hund som ska valla nötboskap och han bokstavligen golvade mig, vår egen 04as kommentar när hon fick höra det var; "Jag har alltid vetat att du är en kossa!"

Den blöta kramen jag skulle få fick FBKaren istället, det är en av fördelarna att vara flera runt barnen.

Vår P04a var inte lika glad över brandbilar och vatten, det tog ju tid från fotbollen och träningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var en nervös grabb som skulle träna med en stjärna från Hammarby, men det glömde han snabbt, vinnarskallen tog över och kärleken till fotbollen övervinner många hinder, gränser och är något de flesta kan göra.

Även hos gruppen vår P04a var med i slog sig en Djurgårdare och Idolvinnare ner som en i gänget och var just bara det, en go kille som älskar att spela boll. Vår P04 flyttade sakta men säkert allt närmare och satt tillslut så nära det gick, kan ses som en liten sak, men säger en hel del om att han trivdes på denna fotbollsskola och att han fick vara just den kille han är och att han blev sedd som en som alla andra.
Det är med varmt hjärta jag som fotbollsmorsa ser detta, då osäkerheten som kan tas som kaxighet mm inte fick någon att döma honom utan man såg bortom det och såg min älskade P04a som den han faktiskt är.

Det är som alltid när en boll kommer in i bilden på liv och död, det spelar ingen roll om det är en kändis från TV och Allsvenskan, det var gemensamt för båda våra 04or, de ger allt och lite till och hornen i pannan de växer och jag förstår egentligen inte glädjen att spela boll, det är ju på ståplats nära plan man mår som bäst.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En nöjd 04a som bara älskar att få spela fotboll och som trivdes så bra där nere på det riktiga gräset, även om han muttrade om att han ville vara på konstgräs, jag hade önskat att även tjejernas grupp varit på riktigt gräs. Men den diskussionen den ska jag ta i ett annat inlägg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den sista besökaren var från AIK och imponerade på vår F04a då han sa att det är ovanligt och otroligt bra för ett lag att ha en som kan skjuta och passa med båda fötterna. Han lärde ut en fint som vår egen 04a fixade galant.

 Den obligatoriska autografen efter att man genomfört träningspasset, och då Djurgårdaren fick med sig vår penna hade vi givetvis fixat en ny, så det inte skulle bli en katastrof.

Inte nog med att stjärnan från ÖDIK här syns med en från AIK, vi ser även en av de ledare som gjorde denna fotbollsskola till den fantastiska upplevelse det blev och det minne för livet våra 04or kommer bära med sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När de tränat finter med höger var vår egen 04a direkt på sin ena tränare att hon måste få lära sig den med vänster också. Ledaren var med på noterna direkt och det nöttes fintar så jag blev trött bara av att titta på. Men det har genomsyrat hela fotbollsskolan att ledarna snabbt sett och hört önskemål och har det funnits utrymme har de uppfyllt dem direkt eller så snart tid funnits.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vår P04a var otroligt förvånad över att han gillade besöket av en stjärna från AIK mest av de som var på besök. Men återigen så handlar det om att man under dessa dagar ständigt återkom till att alla har samma värde, oavsett klubbmärke, bakgrund, eller andra olikheter, det är som ett lag man når framgång. Men det krävs träning, träning och än mer träning, men att man älskar det man håller på med och äter och sover bra och framför allt är en bra lagspelare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var mycket kärlek och värme under dessa dagar och vår P04a klickade direkt med Chris och jag är otroligt glad att de var i samma grupp dessa dagar då Chris direkt såg vår P04 som den härliga unge han är, men Chris är rak och håller på regler mm och det är extremt viktigt med denna grabb.

Även FBKaren, i detta fall kanske jag borde ha kallat henne Hammarbyaren, men nu är hon redan FBKaren, var otroligt nöjd med fotbollskolan i allmänhet och Chris i synnerhet, även om han aldrig kan slå en Hammarbyare och så lär det få vara oavsett tid på året. Att jag själv byter titel oavsett årstid, beroende på tillfälle mellan fotbollsmorsa och handbollsmorsa är en helt annan sak och handlar om vad våra 04or gör just för tillfället.

 

 

 

 

 

 

 

 



Det är två supernöjda 04or vi har som redan nu har börjat planera hur de ska spara ihop till deltagaravgiften för nästa år. Jag skulle bli mycket förvånad om jag inte då har en ny Fotbollsmorsa-tröja och finns på Ingarö IP under fotbollsskolan.

 

Jag har i min beskrivning av denna blogg skrivit om gästbloggare, och tanken var att bla våra 04or skulle skriva om denna fotbollsskola, men då intresset var något olika, har jag valt att intervjuat dem under alla dagar och det framgår när någon av dem tyckte eller tänkt och efter alla år så känner jag dem utan och innan.

 

Med risk för att jag upprepar mig kommer här den sammanfattning de gjorde när vi lämnade Ingarö.

Det är två 04or som kan tas som tvillingar men de är precis lika olika som syskon kan vara, så svaren är ibland exakt de samma men skiljer sig totalt ibland.

 

Vår P04a gillade Stressfotbollen bäst och vår F04 gemenskapen, sammanhållningen, att åldern inte spelade någon roll och att hon kom på att det är så mycket enklare att skjuta med vänstern.

Vår tjej saknade redan på onsdagen att man inte avslutade med att stretcha, men vår grabb kom inte på något han saknat. Men när frågan handlade om vad ville du göra mer av då kom vår P04 på matcher, målvaktsträning och Stressfotboll. Vår  tös hade velat köra mer Allsvenskan.

Om sina grupper hade de bara positivt att säga, vår P04 var förvånad att han faktiskt gillade gruppen bättre än alla besök av stjärnor som var det han sett fram emot mest innan vi åkte. Vår F04a var så nöjd, alla visade hänsyn och hon tyckte det var kul att vara i en grupp med allt från en 08 till 03or och att ingen var utanför, tränarna såg alla och ställde rätt krav på var och en. Första dagen var det några som inte riktigt ville vara med, men det berodde nog på att de var blyga och på torsdagen var det inga problem utan båda upplevde att deras grupp var den bästa. Då var jag snabb med en ny fråga, för jag ville inte ge dem chansen till att börja bråka om vem som var i bästa gruppen.

 

När det gällde besöken så var som jag nämnt vår P04a förvånad över att han gillade en från AIK bäst och vår F04a hon gillade Djurgårdaren bäst, och då var jag ju snabb med att säga att det är ju inte så konstigt, han har ju bott i Örebro, hans pappa bor eller har bott där och det blir trevliga och goa människor av sånt. Då protesterade båda två, jag var oschysst för det spelar faktiskt ingen roll varifrån man kommer, dessutom var jag elak mot dem som är från Värmland. Detta gjorde mig enormt stolt då det var ett av mina mål med att retas med att ÖSK, Örebro och Örebroare är bättre, fast lite ligger det ju i det, vi är inte gnälliga och lever inte efter "det går aldrig"

 

Rollspelet i början var något som våra 04or hade helt olika minnen, funderingar och känslor för, Grabben mindes en handduk och att det är mobbing och att andra gången var bra, men hade inga känslor mm. Men vår F04 hade mycket att säga dels så var hon arg på de som var dumma, men minst lika ilsken var hon på de som inget sa. Hon kunde känna med alla, men skulle aldrig slå någon eller vara tyst. Det var bra att göra det två gånger och att deltagarna fick stoppa och rätta till. De hade båda varit med om att få frågan om att vara med, de hade sagt bra saker och varit en bra kompis.

 

När det gäller tränarna var de tämligen överens, de var coola, roliga och goa människor och det gjorde inget om man inte förstod, de förklarade igen och visade och använde alltid snälla ord, när Chris svor och då gav han sig själv ett straff och gjorde armhävningar.

 

Det är med både stor glädje och viss sorg denna bild tas, då den är slutet på en fantastisk fotbollsskola, som fotbollsmorsa till två supernöjda 04or är det med varmt hjärta och många nya minnen och upplevelser jag sen packade bilen, eller mer rätt Maken gjorde det. Men jag hoppas verkligen att jag får tillfälle att träffa familjen Härenstam igen. Ni har gjort ett fantastiskt jobb och som både fotbollsmorsa till dessa två 04or och handbollsmorsa åt ett F04/05-lag och några P04or och en P05a så finns det ju öppningar till möten. Att bygga en fotbollsskola på värdegrund, året innan "Tina Flognmans Handbollskola" ev ska ha värdegrund som tema, gör att jag hoppas få se minst Chris i Forshaga i juni nästa sommar, och jag lovar att jag ska lösa ett boende, som kanske inte slår det vi haft, men det är i samma klass.

 



Nu går vi vidare mot nya idrottsminnen och upplevelser och med hopp om att om ett år skriva ett nytt inlägg från Ingarö IP, vem vet jag kanske kan dela med mig något av mina erfarenheter då jag om mindre än två veckor står som en av många i Forshaga HK och tar emot över 200 deltagare till "Tina Flognmans Handbollsskola 2015" (TFHS 2015)